När det är fint väder är jag helst ute. Därför blir det dåligt med bloggandet då.

Men...

Men när det är dåligt väder, är det skönt att ha bildbehandlingsprogrammet att förlusta sig med.

...än när man går

I dag cyklade jag från Boden i Klintehamn ut till Vivesholm, som är ett vackert naturområde med bl a vallar efter ett nedbränt sjörövarfort. Hunden fick sig en ordentlig motionstur, eftersom han fick springa bredvid 2 km ut och hem, samt gå runt holmen med mig. Han sover nu gott på golvet här intill.

Vivesholmen är en halvö som sträcker sig ut från västkusten strax norr om Klintehamn. Här betar får och kor, så man måste vara noga med att stänga grinden efter sig.

Under 1300- och 1400-talet härjade sjörövare i Östersjöområdet. Ett av dessa påstådda rövarband kallades Vitaliebröderna och hade en herre vid namn Albrekt av Mecklenburg som sin ledare, kung i Sverige 1363 - 1389, son till den svenske kungen Magnus Erikssons syster Eufemia.

Borgen på Vivesholm som kallades Klinteholm eller Landeskron byggdes 1396 av Albrekts son Erik. Borgen blev piraternas fäste ända tills man tröttnade på vitalianerna och kastade ut sjörövarna från Gotland.

Ruinen, som ligger här på halvön norr om Klintehamn, är i dag gräsöverväxt; men man kan skymta lite av murverket här och där. Fästningen består av vallgravar som omger vallanläggningens rektangulära form.

Det låga landet täcks närmast öppna havet av dunbollarna från den avblommade gotlandssippan.

Åt väster ser man Karlsöarna, lilla är högst och närmast (och mer sevärd, än Stora Karlsö om ni frågar mig). Här sägs Valdemar Atterdag ha kommit in nära öarna, när han sedan tog norrut och invaderade Visby (brandskattningen).

I den lilla bukten, som bildas innanför holmen åt norr är vattnet ljummet, grunt och tydligen badbart, för jag såg flera bada där. Jag nöjde mig med att doppa fötterna, vilket inte krävde någon större övervinnelse. Får se – jag kanske rent av doppar mig helt och hållet inom kort.

... kräver sju sorters blommor. Och det hade jag tänkt det skulle bli också, men när jag fick se all deras skönhet, så kunde jag inte hejda mig - vilka gåvor naturenbjuder på .

   Satt långt in på midsommarnatten och bildbehandlade, det gick inte att sluta.

Finns det någon som gillar detta plågoris? Finns det en enda människa, som välkomnar dessa störande samtal, som alltid börjar med en insmickrande ung röst som presenterar sig med sitt förnamn? Sen följer alltid en fråga, det kan vara om de stör eller om jag har tid en liten stund eller om jag är mannen i huset eller vad tusan som helst, spelar ingen roll egentligen. Syftet är att skapa en relation mellan mig och telefonförsäljaren, så jag inte nänns snäsa av personen och vara otrevlig, utan ska snällt lyssna till den harangen som därpå följer. Av detta pladdrande förstår man sedan bara hälften, vilket just är meningen.

Senast en försäljare ringde, lyssnade jag under ca 3 minuter utan att avbryta. Undrade i mitt stilla sinne om han förhoppningsvis skulle tro att jag lagt på; men han malde på som om han läste upp från ett papper, utan att staka sig. Till slut avslutade han med en fråga. Jag aktade mig noga för att svara ja på den, vad den än gällde (kommer inte ihåg). I stället sa jag: ” Jag fattade inte hälften av allt du rapplade om. Skicka hem skriftlig information till mig i stället”. Nä se det gjorde inte företaget. ”Då kan du glömma det”, sa jag, inget företag, som inte kan lämna skriftlig information om sin verksamhet, kan vara det minsta seriöst.

Trots att min telefon är kopplat till Nix-telefon ringer en massa försäljare ändå, de lyckas alltid hitta ett undantag i lagen. Jag är så innerligt less på detta, så det gränsar till vansinne. Och trots att jag vet att det oftast är stackars unga människor  ( som annars skulle vara arbetslösa) som sitter och ringer och måste fylla en daglig kvot, så vill jag helst be dem fara dit pepparn växer (egentligen tänker jag mycket fulare ord, men de lämpar sig inte i skrift). Fick jag tag i de ansvariga på de företag, som bedriver detta plågoris, så skulle jag klösa ögonen ut på fanskapet (kunde inte hålla mig för lite svårdomar här).

En sak är helt säker – jag kommer aldrig att tacka ja till något ”fantastiskt erbjudande” per telefon. Om jag vill köpa någonting, så har jag tänkt igenom det innan och tar reda på, var jag ska vända mig för att få tag i det. Jag behöver inte en klämkäck telefonröst, som lurar i mig vad som helst. Dessutom gör dessa samtal mig så förbannat, att jag inte skulle köpa något bara av den orsaken.

Tar denna pest aldrig slut? Man kan tycka att alla normala människor skulle störa sig på företeelsen, så att det inte längre skulle löna sig. Men det måste väl gå runt, annars skulle det väl inte fortsätta. Om ingen köper per telefon, så skulle det ju inte löna sig att bedriva verksamheten. Alltså måste det ju finnas de, som tackar ja till dessa lurendrejerier. Men jag begriper inte varför. Ska det vara så svårt att säga nej?

Till er som tycker som jag: Det finns en massa roliga sätt att bemöta telefonförsäljare på Internet, om man är på det skämtsamma humöret. Själv brukar jag i stället göra mig av med eventuellt dåligt humör, när tillfället uppstår.

På en ödetomt har kommunen fällt några bamse-ekar. Många tycker att det var synd o skam, men man ser ju här att de var rejält ruttna inuti. Förmodligen tänker dessutom kommunen tjäna en slant genom att på denna tomt förtäta med 4 – 6 nya tomter med tillhörande hus. Lite synd på en så stor tomt. Alla de stora ”gamla” villaträdgårdarna, som man hade förr, där det odlades förr hushållet, håller på att avstyckas bort. Numera är väl en tomt runt 3000 kvadrat en sällsynthet i tätbebyggda områden. Nåja, inget är för evigt, allt förändras.

Det blev i alla fall några vackra figurer i ekstubbarna som trädfällarna lämnade efter sig.

Vackra eller hur?

Fast utanför min trädgård.

- - - - - - - -

Så säger nog många i andra sammanhang också. T ex.:

Kärnkraftverk? Gärna! Fast inte just här.

Ensamkommande flyktingbarn? Visst! Men inte i mitt område.

Vi är nog så toleranta, bara det inte drabbar just oss.

I dag har det varit ett riktigt åskväder. Jag älskar åska! Och inte nog med det, det haglade så det såg ut som snö på backen. Många av de storbladiga växterna såg ut som hålkort. Men lite spill får man räkna med.

Hängrännorna räckte inte till...

och regnet stod bokstavligen som spön i backen.

Haglet såg ut som snö på marken.

Det bästa med allt: Jag var inte ute, jag var inomhus. Annars brukar jag alltid ha otur med sånt väder. Det verkar som om vädergudarna släpper loss sin truppor, så fort jag stickar ut näsan utanför dörren, men i dag missade de min morgonpromenad med hunden. Ha!

När jag var barn och frågade mormor vad hon önskade sig till sin fördelsedag, sa hon alltid: ”Snälla barnbarn.”

Det var ju inte precis vad jag ville höra. Det kändes mera som ett skuldbeläggande än en önskning. Då beslöt jag att så ska jag aldrig säga till mina barn eller barnbarn. Som tur är, har jag snälla barn ändå, så jag behöver inte önska mig.

På Mors Dag, i söndags, överraskade en av mina döttrar, inklusive familj, mig med att komma hem till oss med färdig brunch. Nog har jag snälla barn alltid.

Vår nya uteplats är fortfarande under tillverkning, men det var så skönt lä här.

Och barnbarn.