Här kommer en historia från gårdagens snökaos med starkt inslag av hjältedåd, som ingjuter en stark förtröstan om att änglar de facto finns runtomkring oss. Historien är en återberättelse, så vissa inslag kan vara aningen feluppfattade, men ungefär så här gick det till:

En av mina älskade döttrar, Cornelia, skulle i går med sin lilla dotter (knappt 9 månader), ta sig hem från Gotland, efter att ha avlagt en födelsedagsvisit hos sin dyra fader i Visby. Tidigt tidigt påbörjade de sin resa. Båten går redan vid 7.00 och de kämpade sig för egen kraft genom ovädret med barnvagn jämte så stor resväska, som hade krävts i en vecka för henne och den lilla.

Efter 2,5km i snöyran anträdde hon Gotlandsbåten, väl medveten om att båten med största sannolikhet skulle komma att uppträda som en yster unghäst på det blåsiga havet. För den sakens skuld hade hon preparerad sig med ett litet piller, vis av erfarenheten från nedresan.

Trots det myckna snöande och blåsande anlände båten i ungefär planerad tid till Nynäshamn. Där vidtog cirka 500 meters promenad med bagage och barnvagn till pendeltåget. Tåget avgick mot Stockholm, men klarade sig bara till Ösmo (1 mil av 6 mot Stockholm). Här tog resan för första gången slut, tåget återvände till Nynäshamn.

Efter en viss tvekan gick det emellertid åter mot storstaden; men mitt mellan Västerhaninge och Jordbro tog resan slut för andra gången. Dörrana öppnades och passagerna uppmanades i högtalarna att med apostlahästarna ta sig till närmaste station. Att med stor resväska och barnvagn innehållande bebis ta sig på en översnöad järnvägsräls med halvmeters drivor (lågt räknad) var omöjligt. Dottern hade dessutom nu fått sällskap av en olyckssyster, även hon med barnvagn. Nu uppenbarande sig de första änglarna. En kille tog barnvagnen i ett stadigt tag, en annan resväskan, en tog av sig sin tjocka jacka och lämnade att svepa in den lilla dottern i, eftersom hon nu fick vara utan sin varma barnvagn.

Vid stationen i Västerhaninge, gick mammorna till närmast varma logi, vilket var Pressbyrån i centrum några 100 meter från stationen. Där stod de sedan och väntade rådlösa. Först ringde hon efter en taxi, men någon sådan fanns inte att tillgå i hela den krisdrabbade storstaden. Cornelia ringde då förtvivlad sin syster, Moa, som bor ute i skogen utanför Nynäshamn. Moa försökte då med bil ta sig till sin systers hjälp. Tyvärr bor hon 800 meter in på en skogsväg i de mera glesbebyggda trakterna av kommunen. Bilen körde efter halva vägen fast i snön och Moa fick masa sig hem i snöyran.

Då ringde Moa till sin kompis Susanne, som också bor i Nynäshamn, dock i de mera bebodda trakterna, och vädjade om hjälp åt sin lillasyster. Nu uppenbarade sig ännu ett problem – Anna hade ingen bilbarnstol. Moa tog då sin egen barnstol och återvände ut i det snöiga landskapet. 800 meter i drivor med barnstol är ingen barnlek, även om det kan låta så. Men äntligen nådde hon allmän väg, där Anna fanns med bilen.

Anna körde då med risk för bil och liv till Västerhaninge, där hon hämtade upp den smått desperata Cornelia med dotter och körde ekipaget till Stockholm. Klockan var då 19:30.

Om inte det hade funnits hjältar, så vet jag inte hur det skulle ha gått för dessa två? Man kan dock hysa betänkligheter vad gäller SL´s service. Hur kan de bara överlåta åt passagerna att själva ta sig till närmaste station, utan att kontrollera att alla klarar av det utan assistans???

 När jag var i Norrland förra veckan, hade jag tagit för tunn mössa med mig. Som tur hade jag även tagit en sjal, som jag svepte runt huvudet, vilket ledde till att jag såg ut som en kvinna tillhörande islam. Jag var och handlade med en kille, som tyckte det var vansinnigt pinsamt att göra sällskap med mig. Varför?

Hittar inte bilden jag tog av mig i sjalen, men så här ser jag ut utan. Är det något fel?

 Tror ni att fördomarna I Sverige är något som drabbar de som kommer från andra länder utanför Sverige? Fel! Helt fel! Det florerar massor med fördomar gällande invånare inom Sverige, här följer bara ett exempel. Det är inte meningen att hänga ut just de, som kommer från norra Sverige, utan detta är bara ett exempel.

När jag med långfärdsbuss åkte till Norrland i förra veckan, rapporterades på radion om trafikolyckor på vägen på grund av halt väglag. Busschauffören pratade just då med en ny avlösande chaufför, som klivit ombord:

• Akta dig, det är tydligen stockholmare på vägen.

Han menade således att billister, som kommer från just Stockholm, skulle vara de enda som drabbas av olyckor i vintertrafiken.

Bilden är tagen från bussen under färd i höjd med Timrå, där traffiken i norrgående fil stod stilla i många timmar

Man undrar ju stillsamt, om inte billister från övriga delar av landet stundtals råkar ut för olyckor? Därtill funderar man på, hur det kan komma sig att norrlänningar (manliga?) tror sig ha ensamrätt på att kunna köra i vinterväglag. Tillika hur de utan vidare information kan veta ortstillhörighet på de drabbade. Naturligtvis är dessa manliga chaufförer i minoritet, de allra flesta intelligenta människor vet att en olycka kan drabba även den bästa bilföraren, så även norrlänningar.

Överhuvudtaget verkar all världens olyckor, nåja åtminstone Sveriges, bero på just stockholmare - alltså om en norrlänning får uttala sig (nu generaliserar jag). Jag har ganska ofta stött på denna nedlåtande attityd till storstadsbor och vice versa. Samma gäller också storstadsbors inställning till boende på landsorten.

Kan denna nedlåtande attityd bero på, att den norrlänning som uttalar dessa fördomar, har en form av mindervärdeskomplex gentemot stockholmare? Måste man tala illa om de man känner sig främmande inför, för att inte känna sig i underläge själv? (Kom ihåg att jag inte avser alla från norra Sverige).

 Så här i november är väl ljuset det som de flesta saknar. Vissa dagar - som idag – verkar ljuset knappt kännbart. I stället tänder jag, som många andra, stearinljus och kryper in i hemmets varma vrå.

Ljus är källan till liv, får vi inte tillräckligt med ljus, mår vi inte bra. Dagsljuset styr många funktioner i kroppen, förmodligen fler än vi vet om. Växterna fungerar med hjälp av ljus via fotosyntesen.

Fotografens bästa vän är ljuset, utan ljus blir det inte heller någon bild. Många fotografer, liksom jag, älskar att experimentera med ljus. Nedan följer några av mina egna alster och favoriter, ett bidarg till fototriss tävling med hjälp av Coolstuff

  Dimmig morgonsol som silas genom den glesa skogen

Motljus skänker extra skimmer åt ett ljust hår

Den skira vintersolens sista strålar färger snön

Idag slog jag till och köpte ett makro-objektiv, som jag så länge önskat mig.

Jag fyllde år i går och hade det på önskelistan, men måste ha skrivit med för små bokstäver, för ingen hade tydligen uppmärksammat det.

Då får man handla själv. Hittade ett begagnat med garanti på Rajala i Stockholm. Nu jädra ska det makras.

Objektivet är även användbart till porträtt. Titta själva (maken får agera fotomodell).

Maken ringer vid 15.30, när jag just vaknat efter att ha sovit i kapp (jobbar ju natt) 

• Har du glömt bort festen?

• Festen?

• Du är ju hopplös! Vi ska ju på bjudning på Strömmabolaget.

• Visst ja, du kunde väl ha påmint mig. När ska vi vara där?

• Vi kan träffas utanför vid 6. 

Ut med hunden, nödvändig uppsnyggning av hygienen och fejset, fram med gångbara kläder och koll på tågtidtabellen. Sen iväg i god tid till Roslagspilen. 

Hann till Nybroviken med tid till godo, var där redan 17.50 Fick gå runt korsningen vid Dramaten två gånger, för att hålla mig varm. Maken brukar ju aldrig komma före utsatt tid (som jag alltid gör, trots ideligen försök att komma prick). Hann klappa på Margareta Krook, statyn alltså, som ju står vid Dramaten och värmer allas vinterkalla händer med sin kroppsvärme.

Prick går jag fram till mottagningstälten intill Strömmabåtarnas kajplats och där står ”lilla gubben” med ett leende (som alltid). Han lämnade sina ytterkläder i garderoben i förrtältet: Inte jag, jag fryser ju så lätt.

Mottagningen består av 6 båtar, som ligger förtöjda vid kajen intill varandra och hopkopplade med landgångar till varandra, så att man kan gå obehindrat mellan. På varje båt serveras någon form av mat i små portioner, jag minns spett med fläsk- och nötkött och diverse grönsaker, stekt strömning på hårt bröd, räksoppa (den var suverän) och en del annat. På sista båten var det små goda kakor. På samtliga båtar utskänkes en inte föraktlig mängd vin eller öl, samt i riklig mängd (undrar om det finns någon begränsning där). Det var som vanligt massor med folk och vi fick som vanligt stå mesta tiden.

En ståplats i Nybroviken var det.

Desserten

En titt in en av ångmaskinerna

Innan man anträder första båten får man ett kuponghäfte, som gäller för varje maträtt. I början kontrolleras noga att man lämnar én kupong för varje rätt. På slutet är det ingen som kontrollerar någonting, undrar om personalen också smakar av den rikliga drycken? Nej de verkade faktiskt nyktra.

Som kontrast till vårt överflöd, såg man trötta tiggare i Tunnelbanan.

Vid 21.00 var i alla fall maken och jag både mätta och aningen runda under fötterna och gick mot Tunnelbanan.

Hem med T-bana och Roslagspilen

Vaknar i dag med en liten huvudvärk, som påminnelse om gårdagen.

Nu har Kjell blivit inskriven i ASIH (avancerad sjukvår i hemmet). Det innebär att han slipper många jobbiga besök på läkarmottagning och sjukhus. Det är bara att ringa, så kan en sjuksköterska, läkare sjukgymnast eller dyl. komma hem och hjälpa till.

Eftersom jag själv jobbar i ASIH, fast i annat distrikt, vet jag hur värdefullt denna hjälp är. Vi, jag och mina kollegor, brukar ofta bli kallade för änglar. Det är ju inte så att man går runt och fladdrar med vingarna, men det värmer att man blir så uppskattad.

Inte minst känns det tryckt både för Kjell och vi som finns i den närmaste kretsen runt honom, att veta att han är i trygga händer. De närmaste veckorna ska Kjell genomgå en tuff strålbehandling. Får se om han klarar av den hela vägen.

Det finns så många som fördömer november - den är för mörk och för tråkig. Jag förstår inte vad de menar, jag älskar november.

Om den inte är för kall vill säga. Blir det redan i början av november snö och kyla, tycker jag att vintern kommer allt för tidigt.

Skogen luktar ruttnande löv och man kan gå långa promenader med hunden, under det att man funderar över meningen med livet och döden.

Detta gråa och milda ljus, som aldrig blir riktigt dager, det är så underbart. Det ger ett vemodigt skimmer, som förlåter att man inte har lust att klä sig i sina snyggaste kläder. Man kan lugnt ta något mjukt och bekvämt och klaffsa runt i gummistövlar, utan att behöva skämmas. Man kan tända stearinljus och dricka en kopp te, äta och dricka något gott i goda vänner sällskap.

Dessutom är jag född i november, på gränsen till december (precis som Orup) och då kan man väl inte förbanna denna ljuva månad, eller?

Det är bättre att tända ett ljus, än att förbanna mörkret.