Jaha, då var det dags att sticka ut hakan.

Ibland tänker man saker, som man förmodligen inte vågar att att säga offentligt. Vad gör man då? Jo, man kan skriva av sig på en blogg. Här kommer det:

En pojke har blivit hårt omhändertagen av vakter i tunnelbanan. Mamman och pojken är upprörda, de tycker att vakterna skulle ha tagit hand om pojken utan våld.

Jag minns när min jobbiga tonåring hade blivit omhändertagen av polisen, efter ha misskött sig rejält och satt just vid det aktuella telefonsamtalet i häktet. ”Utmärkt! Hoppas hon får sitta där ett tag”, sa jag. Tänkte att hon kunde behöva en rejäl minnesbeta, eftersom mina egna förmaningar bara var som att slänga bensin på den redan brinnande elden. ”Nä, så kan vi inte göra”, blev svaret.

Eftersom den aktuella pojken hade tjuvåkt mellan vagnarna med stor risk för sitt eget liv, så kan jag inte låta bli att tycka att det var rätt åt honom. Hade han inte råkat ut för något riktigt otäckt tack vare sitt handlande, hade han förmodligen bara tyckt, att det var ok att fortsätta som förut. Han var säkert vid detta tillfälle extra stöddig, inte minst med tanke på att han ville upprätthålla sin tuffa attityd inför kompisarna, för att inte tappa värdigheten.

Så här kan det gå för de som åker mellan tunnelbanevagnarna

Mamman borde vara glad att någon annan kunde ruska om honom ordentligt, vilket hon tydligen inte hade lyckats med. Och då menar jag inte att klandra mamman, det är ett j... jobb att få en stökig tonåring att uppföra sig. Även om denna kille inte var riktig tonåring ännu, men väl på vag att bli så stökig som de kan bli. Nu kommer han förhoppningsvis att tänka till en extra gång innan han gör om så farliga och dumma saker.

Hellre lite för mycket uppfostran än ingen alls - i det här fallet i alla fall. Alternativet skulle ju kunna bli, att han ramlade under tåget och slog ihjäl sig. Då hade det väl ropats på ordning och reda samt slarviga vakter, som inte skötte sitt jobb.

Nu fick han bara lite ömma blåmärken och en kuvad själ. Lika bra att vänja sig, Välkommen till det verkliga livet grabben!

Hösten bjuder på fantastiska färgexplosioner. Här kommer lite att njuta av från min kamera:

Tog en tur i skogen här på förmiddagen, med svampambitioner. Det finns ju så välsignad mycket svamp just nu.

Efter att ha stått/gått med rumpan i vädret nån timme, tycke jag att det fick räcka för den här gången och vände näsan hemåt. För att se något nytt tog jag en ny väg och stötte på ett djupt krondike. Jag vågade inte hoppa, eftersom det var både brett och hade branta kanter. Till min glädje upptäckte jag en smal bräda utlagd lämpligt över djupa avgrunden. Jag satte prövande foten på den, den verkade lite ranglig, så med ett jätteskutt satsade jag på att nå andra ändan av brädan. Med ett perfekt svanhopp landade jag exakt på brädans andra ända.

Så långt allting gott och väl. Dessvärre missade jag att det satt en lång spik just där jag dunkade i foten. Känslan, när spiken trängde in i framfoten, var inget vidare; men ännu värre var det när jag skulle dra bort foten igen. Jag hade ju inget val, bara att ta i och lyfta upp foten. Sen svor jag några fula ord, inget för barnaöron. Tänkte först ta av skon och titta efter; men sen insåg jag att det nog bara skulle förvärra smärta att veta hur det såg ut, så jag knallade hem med haltande steg.

Väl hemma inspekterades och tvättades skadan. Inget stort sår så klart, ett spikhål tar inte så stor plats. Kollade mitt stelkrampskydd, det ska vara u.a. Nu, några timmar efter, är foten jätteöm och det känns bäst att inte gå på den, så då kunde jag ju lika gärna sätta mig vid datorn.

Jag hoppas att ingen lagt ut brädan och spiken med avsikt, jag vill inte att mänskligheten ska vara så jävlig.

I nästa tanke så kommer jag att tänka på Hasse och Tages 88öres revy: ”En spik i foten”, där Hasse jämför med franska revolutionen, där de högg huvudet av folk – tjoffs, tjoffs - som limpskivor.  Titta på youtube:  http://www.youtube.com/watch?v=Sx58z5V6FsY

Så jag ska nog inte komma å prata om en spik i foten ;-)

   Här är såret rengjord - inte mycket att snacka om kan tyckas

I går var jag ute alldeles själv i 5 timmar och plockade svamp. Märkligt så tiden bara försvinner, när man går där med rumpan i vädret. Något mer avkopplande är svårt att tänka sig.

Såg den här blådåre i Stockholms Ström här om dagen.

Gör om det om ni törs.

Denna tomat är större än en tennisboll. Gurkan får en falukorv att skämmas

Årets växthusskörd blev riklig - tack vare hästgödseln kanske? Tomaterna är jättestora, ingen är mindre än av en tennisbolls storlek och inga har ännu spruckit. Smaken är delikat. Bruschetta avnjuts flitigt i vårt hem nuförtiden.

Gurkor har jag för första gången vågat mig på. Antalet var måttligt; men storleken däremot helt omåttlig. Jag behöver två händer för att nå runt de största och ännu flera är på G.

I dag skördades årets första fikon; men av vindruvorna blev det intet. Undrar varför.

Sen har vi min stora besvikelse – blåregnet. Jag har haft det i fem år nu – i växthuset. Jag har beskurit det enligt alla konstens regler och jag har låtit bli att beskära. Sak samma, det växer så det knakar, men det vägrar konsekvent att ge minsta lilla blomma. En chans till ska det få. Nu i höst ska jag beskära det stenhårt och om det inte blommar nästa vår, flyttar jag ut det i den grymma, oskyddade trädgården, där den kan få stå och skämmas. Sen köper jag ett nytt till växthuset. Basta!

En av veckans spektakulära solnedgångar.

  Jag sitter och väntar på att regnet ska lätta; men det verkar aldrig ge sig. Hade tänkt en promenad. Får någ ta till gummistövlar och regnjacka, om jag ska klara mig utan att frysa.

Bilden är tagen för några veckor sedan strax efter ett regn över Lidingö,

Hoppas att det lättar snart i alla fall.

När man själv är fotograf, får man sällan vara med på bild. Därför är alla sätt, utom de dåliga, bra.