Jaktlaget gör upp om de bästa passen

Den gångna veckan har jag övervakat älgjakt i norra Jämtland, där jag verken har haft mobil eller modem kontakt med omvärlden. Ganska nyttigt och välgörande för stressade själar faktiskt.

Fick inte zoomen att fungera, när äntligen en ko med kalv behagade visa sig. Typiskt eller hur?

Jag satt med på älgpassen första dagen och gick med en av hundarna andra dagen, men även om jag har jaktlicens, så föredrar jag att skjuta mot djuren med kameran.

   Bonnie var ledsen, hon fick inte följa med  på passet

Jaktlaget sköt en älgkalv under söndagen, men när jag fick höra hur älgkon sprang runt och ropade på sin kalv, blev jag beklämd. Jag ska fortsätta att hålla mig till att skjuta på papp-älgar, papp-björnar, måltavlor och lerduvor. Det blir visserligen inte så mycket kött, men som vi brukar säga: ”Såsen är godast!”, och jag är i alla fall inte någon stor köttätare. Genom att inte skjuta själv, håller jag själen och samvetet ”rent”.

En kalv skjuten

Att det sedan skjuts massor av älgar under jaktsäsongen, verken kan eller vill jag ändra på, det är som det alltid har varit. Kan bara konstatera att djuren jagar (oftast) för att de är hungriga, människorna för att de tycker att det är roligt. Vidare vill jag påstå, att älgjakten är en av de tråkigare jakter. Man sitter mest och väntar, lyssnar och fryser. Det är först, när man hör en av hundarna skälla, som man tycker att det börjar bli lite spännande.

Kjell och Bonnie, någon som kan gissa vem som är vem?

Sen tycker jag nog att det är lite för mycket prestige i älgjakten. Det är fortfarande mycket av en matcho-värld och språket är företrädesvis kryddat av ”satan”, ”fan” och ”jävlar”, så det nästan osar svavel om öronen. Men, nåja va f..., jag hade ju själv valt att vara med, så man får väl ta den jäv... seden, vart i h... man än kommer.

Får jag presentera: Bingo.

Har förutom älgjakten, hälsat på Bingo, en stor ardenner på 6 år, som verken är inkörd eller inriden, vilket jag och Kjell tänker ändra på så småningom.

I går lät jag mig smaka, inte väl, men väl smaka - surströmming.

Det gick väl att äta, men det är inget som jag skulle gå å köpa.

Minstingen väljer noga rätt strumpor, så de ska kännas bra hela vägen

Dottern klarade sig i mål på Stockholm Halvmarathon med humör och hälsa i behåll. Mamma passade på att ta hand om henne extra med både filtar och vätskeersättning efteråt; men egentligen behövde hon inte det, det var mest för mammas skuld.

Skönt att få vila en stund efteråt

För övrigt var det en hel del att göra i sjukvården – många som var medtagna, men dess bättre ingen som var allvarligt skadat.

  I morgon är det dags för Stockholm Halvmarathon. Själv ska jag jobba i sjukvården, precis som på Tjejmilen; men familjen representeras av min minsting. Det är hennes första halvmara och hon har väl inte direkt tränat för att komma bland de första, men tränat har hon.

Här är en bild från Bellmansstafetten, där hon sprang en av sträckorna. Gladare tjej får man nog leta efter.

Mamma får under morgondagen stå vid mål och samtidigt som sjukliga löpare tas om hand, spana efter dottern med orolig modersblick.

 I dagens Tjejmil var 29 000 kvinnor anmälda. Alla sprang (eller gick) 10km. Snabbast var Isabellah Andersson – för tredje gången.

Vädret var lagom för löpning - inte för varmt. Kanske just därför var det inte någon allvarlig incidens, som i Midnattsloppet för en månad sedan. Sjukvårdteamet, där undertecknad var med och jobbade, kunde ta det relativt lugnt.

Tack vare Tjejmilen är det många kvinnor som rör lite mera på sig och har ett mål med sin träning. Loppet har förmodligen, mer än något annat, bidragit till att Sveriges kvinnliga hälft har en god hälsa, om man jämför med många andra länder. 

  När regnvattnet rinner ner i struprören har vattnet tidigare runnit rakt ut på gräsmattan. Det gjorde att vattnet så småningom underminerade marken och det bildades en sänka, en urgröpning i gräsmattan. Varje år fick jag ”skala av” gräsmattan och fylla på med jord och därefter lägga tillbaka gräsmattan igen. Det var mycket jobb som aldrig tog slut.

I stället har jag grävt en ränna i gräsmattan, just där det brukade bildas en urgröpning och lagt dammduk där, så att vattnet automatiskt rinner ner i slänten till nytta för blommorna där. Ovanpå la jag lite vackra rundslipade stenar. Och vips hade jag en liten trädgårddetalj, som så prydlig ut; i stället för den så tråkigt nedsjunkna gräsmattan.

Ordet "kollektiv" härstammar från latinets ord "colligere", det betyder "'samla" på svenska. Alltså att göra något gemensamt. Man kan till exempel:

Ta en gemensam picknick i det gröna

Eller så kan man...

springa 42 kilometer tillsammans

Natturliga behov avklarades för i tiden gärna gemensamt...

som på detta herrskapsdass i Katthammarsvik på Gotland.

Allt detta är ett bidrag till Fototrissen http://fototriss.blogspot.com/

  Människan vill bli lurad; men hur dum får man egentligen vara?

För ett par veckor sedan (11/8) sprang jag ett litet motionslopp, I Form-loppet hette det. Här fanns mycket dyra priser; jag vann ett paket med tre olika sorters ansiktskrämer. Efteråt fick jag höra att produkterna betingar ett värde av ca. 800:-

Enligt tillverkaren kommer jmin hy att bli ybgre med dessa i ansiktet. Är de då olämliga att använda för en nyfödd? Skulle den lilla i så fall återgå till fosterstadiet?

Är det klokt det? 800 Kronor! För lite smet till ansiktet! Vad motiverar det priset? Enligt bruksanvisningen är det rena mirakelmedicinen – gör underverk med ditt ansikte. Fabrikanten rabblar, på en liten vidlagd papperslapp, superlativer i en jämn ström, utan att på något vis ge en vetenskaplig förklaring till underverket, som kommer att ske, om man använder deras produkt. ”Ny formula med unika egenskaper. Jo, man tackar. Har ni möjligen hört det förut?

Jag brukar smörja in ansiktet efter att jag tvättat mig. Inte för att bli vacker, utan för att jag har så torr hy, att det annars känns som huden ska spricka. Någon kräm till överkomligt pris, så där mellan 20 – 50 kronor från apoteket eller dylikt, duger bra till detta ändamål. Jag har inga förhoppningar att det på något vis skulle ändra mitt utseende, jag vill bara må gott. Skulle aldrig falla mig in att köpa en omotiverad dyr kräm; så lättlurad är jag inte.

Sedan jag vann dessa dyra krämer, har jag använt de krämer stadigt, inte för att bli vacker, utan för att de är gratis och duger till att stilla min hudtorrhet. Föga förvånande har mitt utseende inte ändrats ett enda dugg, om det nu var någon som trodde det. Inte trodde jag det i alla fall. Jag tror inte ens en eventuell placebo-effekt skulle ändra på detta faktum.

Det förvånar mig att det finns människor, som utan att blinka, betalar en förmögenhet för att bli lurade. Människan köper hopp för dyra pengar och tillverkarna tjänar på människans godtrogenhet. Vem är smart och vem är dum?