Sitter och tittar ut över en ny trädgård, som sakteligen ska börja ljusna. Sippar på min thekopp modell nattkärl. Men än så länge är det ganska mörkt, även om jag kan börja skymta grannens hus. Den enda grannen här i närheten. Det finns hus som ligger inom synhåll, men det är sommarboende och ännu är det långt till den säsongen.

Det är första morgonen, som jag kan sitta och bara andas och känna in. Jag har bytt mitt intensiva liv i Stockholmstrakten mot ett meditativt dito på den gotländska landsbygden. Flyttlasset är inte uppackat än, men de flesta möblerna är på plats.

Flytten ja! Puh! Kära nån! Vilken tur att jag tog det smärtsamt dyra alternativet i stället för att flytta själv. Dessa flyttkillar, de är värda all beundran! Starka som ardennerhästar och serviceinriktade som få. Utan dem hade det inte gått så bra, som det faktiskt gjorde.

Och jag har blivit pensionär! Just ordet pensionär känns mycket ovant. Pensionär! Jag? För säkerhets skuld har jag skaffat ett intyg från pensionsmyndigheten på att jag faktiskt ÄR pensionär. Då kan jag ta fram det och för mig själv intyga min befattning. Nej, egentligen för att kunna åtnjuta de förmåner, som ju finns för pensionärer. Fåfäng, som jag är, så inbillar jag mig att människor jag möter, kan ha svårt att tro på det.