Jag har alltid varit morgonpigg, ända sedan jag var liten. Har alldrig tyck om att ligga och dra mig. Några kanske tänker: Usch, en sån där odrägligt präktig människa. Men så  är det inte alls, jag kan bara inte sova längre än till ungefär sex. Jag tar hellre en promenad med hunden i den arla morgonstunden, då naturen känns mera rentvättat. Oftast är man ganska ensam därute vid den tiden - i alla fall härute på vischan.

Låt mig bjuda på några fina stunder jag haft tillsammans med hunden. Observera att bilderna inte är tagna vid samma tillfälle, utan är ett sammandrag från flera promenader.

En äng med vallmo som nästan känns overklig .

Ett hav av blåeld, blårare än havet.

En regnbåge åt väster sedd från min farstukvist.

Solen kastar sneda strålar i morgondiset.

Granarna silar det tidiga solljuset.

Gräset vajar fjäderlätt på ett hygga.

Träden kastar skuggor på sädesfältet...

... plötsligt kommer en flock av hjortar ut på åkern (dessa två bilder är tagen på en morgontur i trakten av Nynäshamn).

Tur för dem att de inte är lagliga att skjuta just nu.

Spindlarna har haft mycket att göra under natten, näten lyser med dagg i i trådarna.

Spindelnäten hänger även i gunnebostängslet.

När jag kommer hem, har katten lämnat resterna av en mus i present till mig på farstutrappan.