Vad är det för fel på underklädesfabrikanterna egentligen?

Jag fick två par fina trosor av maken i julklapp, trosor av den där sorten som kostar 3-siffrigt. Jätteglad var jag – tills jag skulle sätta på mig dem. Maken hade mycket riktigt köpt storlek 38. Jag avskyr, när kläderna sitter för trångt och skaver - får myrkryp i hela kroppen. Så storlek 38 passar mig utmärkt bra, tycker jag.

Med de fina, nya underkläderna såg jag ut som en rullskinka. Ni vet, en sån där skinka, som har snöre flera varv runt sig.

När jag la upp trosorna ovanpå ett par av mina vanliga byxor i strolek 38, som sitter skönt och som jag trivs i, så fattades det 10 centimeter i sidan gentemot byxorna. Vilket alltså innebär 20 centimeter, eftersom byxan ju ligger dubbel i midjan (se bilden).

Jag skulle vilja se den rumpa som passar i en storlek 38 av denna sort. Den borde väl vara lagom åt mitt 5-åriga barnbarn. Jag fick sedan maken att byta trosorna till en storlek 44. De sitter något trångt! Men jag ville inte be honom byta en gång till.

Vad är tanken med att göra storleken på underkläder så mycket mindre än övriga kläder? Hade fabrikanten tänkt sig att jag skulle trivas i kläder, som skär in i mitt arma kött? Finns det någon som tycker, att det är snyggt att se hur skinnet väller ut över resåren i troskanten? Inte ens de snyggaste kläderna görs ju rättvisa, om man har fel storlek i underkläder under.

Och sist men inte minst: Är jag verkligen en storlek 46 eller XXL? Någon?

Det blev en lugn och mycket trevlig nyårsafton. I min ålder blir det oftast så – lungt.

Efter en god middag satte vi i gång med detta nyårs traditionella spel. Ett spel med frågor och chansningarna.   

Klart att man ska ha tur också; men utan att nämna några namn, kan jag bara säga: Synd att det inte var riktiga pengar vi spelade om, då hade jag kunnat ta en ännu längre resa, än den jag nu snart ska åka på.

Värdparet påklädda för att titta på fyrverkerierna. 

Smilla är helt oberörd av smällarna, hon är skottfast som det heter. Hon tog det hela med en klackspark.

Eller rättare sagt med en slapp-läpp.

(Jag kom, jag såg, jag segrade)

Eller rättare sagt - Gay segrade

Den amerikanska tv-kanalen Universial Sports har valt ut 2010 års idrottshändelse alla kategorier: Duellen mellan Tyson Gay och Usain Bolt på Stockholms stadion. Duellen som föll ut till Gays fördel.   

Gay vann med en fot ungefär

Kul för Sverige. Kul för Stockholms Stadion, som är en vacker, kulturmärkt byggnad och byggdes till OS 1912.

Kul för Rajne Söderberg, som är tävlingsdirektör.

Och kul för dottern, som fick dela ut segerbuketten till Gay, och till alla andra segrare.

Och kul för mig, som var där och tog bilder på händelsen (även om jag knappast är ensam om detta).

Här är en som är mindre glad - Usain Bolt

Händelsen sågs av 1,7 miljoner tittare i Sverige, 200 miljoner beräknas ha sett händelsen live och den kablades ut till 130 länder.

Ibland uppstår vackra mönster och figurer av en tillfällighet, som detta stearinljus. Vette´ tusan, hur det blev så här???

Skotta, skotta, skotta! Man gör snart inget annat. Nåja, det är ju ändå en form av styrke- och konditionsträning.   

Den som ändå bara behövde ägna kraft åt sitt utseende.

I går åkte Anki och jag två varv med laggen på slingan, som är ganska kuperad = 10km. Lika kul som vanligt var det, jag ramlade ”bara” fyra gånger. Min vänstra tumme tog lite stryk i samband med en av djupdykningarna. Det blev en liten stukning.

Nu är den inte så mycket att räkna med de närmaste dagarna. Ska jobba i natt – undrar hur det blir att skruva isär droppslangar och dra upp sprutor. Hmm, får kanske be patienterna om hjälp med vissa moment. Men lite spill får man räkna med. Tror att jag ska köpa såna där stavar, där stropparna mer ser ut som en halv vante, för att skona handen.   

I dag klickade jag iväg anmälningen till Engelbrektshalvan, så nu finns ingen återvändo. Jag har i alla fall 1½ månad kvar, det ska väl gå att träna upp sig lite mera tills dess. Det är nog mera tekniken som behöver slipas, konditionen är ganska god.

  Jag börjar förstå fördelarna med att vara redaktör för en tidning. Det kräver ofta en massa jobb och huvudbry, men har även positiva sidor, inser jag nu. Man kan förslagsvis bli inviterad till diverse tillställningar och få träffa massor av nya människor.   

Den här bilden på dottern och mig, hjälpte Christoffer O´Reagan till att ta med min kamera.

Som tack tog jag kort på honom. Christoffer är känd bl.a från TV.

Som i går kväll till exempel, då jag var bjuden på julfest i de djupa källarvalven på Michelangelo i Gamla Stan. Eftersom inte maken kunde följa med, tog jag med minstingen. Hon är förresten nästan lika söt ;-)

Annorlunda hårfärg men gullig personlighet

Vet inte namnet på denna skönhet, men hon påminde mig om den kvinliga huvudrollsinnehavaren i "Familjen Adams"

Det var en salig blandning av kända och okända personer där. Man såg massor av spännande personligheter och, icke minst, italienare där. Dottern och jag jämförde skämtsamt med ”la famiglia”.   

Men framför allt god mat med starka influenser från Italien. Ägaren av restaurangen, Nick Nicastro, har flyttat hit från Italien och restaurangen serverar mycket mat från det italienska köket. Nick är tillika, precis som jag, en ”gammal” maratonlöpare. Han är dessutom fantastiskt generös med att bjuda på både sig själv, mat och dryck.

Nick Nicastro, en förbispringande liten flicka, minstingen och undertecknad

Nick bjöd samtidigt dottern och mig på en egen liten titt på sitt kontor, där han, förutom alla byråkratiska papperspärmar och dylikt som hör till restaurangverksamheten, hade en samling av diverse maratonminnen med medaljer, bilder, nummerlappar, T-shirter m.m Vi fick tillfälle att jämföra personliga rekord, gemensamma bekanta och gamla minnen. Vår gemensamma vän, numera avlidna, Jan Lind visade sig ha haft betydelse för bådas löparliv. 

Nick är stolt pappa till, Fredrik Wikström, som har producerad ”Snabba Cash” och förärade oss en DVD med denna film, så nu får vi se den hemma i värmen, utan behöva gå ut i finbulvintern.

Och vad upptäckte jag om inte en annan maratonlöpare, nämligen Anders, som var en i orkestern.

Det blev en sen kväll för stackars dottern, som skulle upp tidigt och jobba dagen efter. Hon hade dagen till ära satt på sig nylonstrumpor och kort kjol, vilket gjorde hennes mamma upprörd. Men just mammors omsorg brukar ju trigga unga döttrars trots, så hon fick lida i de drygt 20 minusgrader som rådde, när vi skulle ta oss hem med Roslagsbanan.

Denna bild är tagen på tåget och då hade den röda näsan bleknat något

Själv hade jag laddat med dubbla leggings och täckbrallor samt min varmaste vinterjacka. För en gångs skuld frös inte jag. Dottern ,”Rudolf med röda mulen”, påstod att hon bara frös om näsan . Som en klok mamma ifrågasatte jag inte detta påstående.

  Först simmade jag 1 500m i lokala simhallen, vilket är bra mycket bättre än vad jag lyckades med förra gången (i fredags), då jag simmade med dotter och dennes sambo i Kronobergsbadet. Jag missade att det fanns en kant vid ändan av bassängen, när jag crawlade med näsan nerborrad i vattnet. Samma näsa fick ta emot, när bassängen tog slut. Ungefär som fendern på en båt. ” Du blöder” sa dottern. Men det slutade snart. Värre var värken i omnämda kroppsdel. Aj, aj ,ja!

Efter badet handlade jag - idag alltså. Simningen är en del av veckans motionsprogram; men samtidigt har den ett preventivt syfte med tanke på julens kaloririka mat. Dem motverkar naturlig räddningskrans runt magen.

Inköpen var för att kunna påbörja det så kallade julstöket. Nu går det inte att stoppa huvudet i sanden längre. Julen är de facto nära förstående.

Väl hemma och laddad med energi rullade och stekte jag 75 köttbullar och bakade 50 drömmar. Drömmarna, som vi inom familjen kallar mardrömmar. Inte för att de smakar illa, utan för att de är så hemskt goda att de inte lämnar én i fred förrän de är slut.

I morgon väntar nya äventyr. Hepp! Livet är fantastiskt!