Jag lärde mig snorkla 1979 i Röda Havet av en kille, som var med i Naturfotograferna. Åke Hällsing tror jag att han hette. Tack för det, det har jag haft mycket glädje av!

Jag hade tagit med simfötter, snorkel och cyklop hemifrån och passade på att titta, om det fanns något att se under vattenytan. Strax utanför vår strand var lite smått och gott av intresse; men sen ville jag se mera.

En av alla fiskar, som man kunde se under vattner strax utanför hotellet. OBS överbettet ;-)

Vår båttaxi

Vi fick kontakt med en infödd kille, som hade egen båt av den lokala typen. Han lovade att åka ut till ett av de stora korallreven en bra bit utanför nordvästra Zanzibar för 50 dollar för båda. Den etablerade firman på hotellet tog 45 dollar per skalle, så det var billigare att gynna lokalbefolkningen.

Flod - vattnet slickar sanden högt uppe på stranden

När vi närmade oss revet, kom en flock delfiner simmande och vi facinerades av att se dem simma bredvid båten, stundtals dök de upp ovanför vattnet, så man kunde fota dem. Jag har alltid drömt om att få simma med vilda delfiner, men de simmande snart vidare.

Min snorkelkompis

Lila gubben har aldrig snorklat tidigare, det var tänkt att han skulle göra sin debut nu. Men de ganska stora vågorna var inte lämpliga för en nybörjare, så jag fick i stället sällskap av en av de lokala, duktiga simmarna. Lilla gubben berättade efteråt att han var ganska orolig, när jag försvann i vågdalarna, men själv kände jag bara njutning genom att glida runt och titta på alla fiskar.

Mina drömkompisar

Efter att ha snorklat i de ganska stora vågorna, vände vi åter stäven mot land. Då återkom delfinerna. ”Snälla”, bad jag febrilt, ”stanna båten, så jag kan hoppa ner till dem.” Vår skeppare stannade båten och jag fick snabbt på mig cyklop och snorkel och hoppade i. Jag glömde simfötterna, men vad gjorde väl det. Genast simmade en av delfinerna in under mig, vände sig runt på sidan och tittade upp på mig. En annan simmade upp bredvid mig. Resten av flocken passerade lite längre bort. Eftersom jag hade huvudet under vattnet, kunde jag höra hur de pratade med varandra med ett högt, pipande ljud. Förmodligen gick snacket ungefär så här:

- Vad är det där för ett klumpig simmande djur?

- Asch det är en sån där människa.

- Är den farlig?

- Nej då, inte ett dugg, de ska se ut så där.

Det var fantastisk att få komma så nära vilda djur. Tyvärr hade inte lilla gubben närvaro nog att fotografera alltihop, men mina minnesbilder har jag kvar för alltid.

 Jagad av en månskugga