Denna tomat är större än en tennisboll. Gurkan får en falukorv att skämmas

Årets växthusskörd blev riklig - tack vare hästgödseln kanske? Tomaterna är jättestora, ingen är mindre än av en tennisbolls storlek och inga har ännu spruckit. Smaken är delikat. Bruschetta avnjuts flitigt i vårt hem nuförtiden.

Gurkor har jag för första gången vågat mig på. Antalet var måttligt; men storleken däremot helt omåttlig. Jag behöver två händer för att nå runt de största och ännu flera är på G.

I dag skördades årets första fikon; men av vindruvorna blev det intet. Undrar varför.

Sen har vi min stora besvikelse – blåregnet. Jag har haft det i fem år nu – i växthuset. Jag har beskurit det enligt alla konstens regler och jag har låtit bli att beskära. Sak samma, det växer så det knakar, men det vägrar konsekvent att ge minsta lilla blomma. En chans till ska det få. Nu i höst ska jag beskära det stenhårt och om det inte blommar nästa vår, flyttar jag ut det i den grymma, oskyddade trädgården, där den kan få stå och skämmas. Sen köper jag ett nytt till växthuset. Basta!

En av veckans spektakulära solnedgångar.

  Jag sitter och väntar på att regnet ska lätta; men det verkar aldrig ge sig. Hade tänkt en promenad. Får någ ta till gummistövlar och regnjacka, om jag ska klara mig utan att frysa.

Bilden är tagen för några veckor sedan strax efter ett regn över Lidingö,

Hoppas att det lättar snart i alla fall.

När man själv är fotograf, får man sällan vara med på bild. Därför är alla sätt, utom de dåliga, bra.

 I helgen var vi i Helsingfors i samband med Helsingfors Marathon.

Efteråt, på vägen hem, passade vi på att hälsa på vårt gudbarn, Andreas, och hans föräldrar. Vi fick för första gången se deras nybyggda hus, som ligger vackert nära vattnet längs Finlands kust mellan Helsingfors och Åbo.

Andreas har växt till sig sedan vi såg honom sist, större och mindre blyg har han blivit. Han började skolan i veckan som gick. Jättegullig är han och full av energi, som grabbar ju brukar vara laddade med i den åldern.

  Jag tycker om grodor. Inte vet jag om det är min längtan efter en prins som avgör, men jag tycker de bidrar till en komplett trädgård. Och så har de ett sympatiskt drag: De äter sniglar.

Jag för ju ett väpnat krig mot sniglarna, särskild mördarsniglarna, som äter mina kära trädgårdsväxter. Med tanke på grodornas ringa storlek, tvivlar jag på att de äter de riktigt stora sniglarna; men för att en snigel ska bli stor, måste den först vara liten, och det är då grodorna kan göra nytta.

Efter att jag anlagd min damm, har grodorna blivit trevligt frekventa. Dels har jag märkt att det hoppar smågrodor lite här och där, dels har jag en stor groda, som bott i dammen hela säsongen. Han är ganska blyg, trots detta lyckades jag få en bild på honom här om dagen.

   Min prins. Daniel kallar jag honom

Faktisk tycker jag att sniglarna har varit mer blygsamma till antalet i år, så det verkar som om grodorna gör nytta.

Och, flickor, kom ihåg: Man måste kyssa många grodor, innan man hittar en riktig prins.

Jag gillar att jobba i trädgården, men att jag skulle ha gröna fingrar är inget jag skryter med. Men faktisk så är det så - på den här bilden i alla fall.  

  Det senaste åren har min nästyngsta dotter, Cornelia, varit blomsterflicka på DN-Galan. Om jag inte missminner mig allt för mycket, var det i samband med OS-fackelstafetten, som drog genom Sverige i samband med OS år 2004. Cornelia jobbade som välkomstflicka på hotell Malmen. Hon stod där, när de prominenta gästerna anlända med buss och sa: ”Förfriskningar till höger och toaletter till vänster". Detta gjorde hon tydligen så bra att hon ”upptäcktes” av DN-galans general Reine. Han gav henne sedan det eftertraktade jobbet som blomsterflicka och hon fick därmed mingla med alla de stora stjärnorna.

Cornelia kallas inom familjen för ”Corny”, vilket ju på engelska betyder ”knäpp” ungefär. Hon presenterade sig i samband med DN-evenemanget för någon av stjärnorna på följande sätt:

”Hello, I´m Corny, and that´s also my name”

I samband med att hon en gång skulle lämna blomsterkvasten till en av de kenyanska löp-vidundern, skulle hon klappa honom på ryggen; men missade lite och det blev i stället en klapp i rumpan. Det har vi, inom familjen, skrattat åt många gånger.

Sedan 2004 har hon således varit blomsterflicka där, men i år tillbringar hon semestern på annan ort och kan därför inte ställa upp.

Yngsta grenen på familjeträdet, Tilda (den vilda), blev då tillfrågad och ska nu ersätta de senaste nio (är det verkligen så länge?) årens blomsterflicka.

Under nästan alla dessa år (utom de gånger mitt jobb har hindrat mig; men då har jag hunnit titta lite på henne via tv), har jag suttit på läktaren och, dels njutit av friidrott på hög nivå, dels njutit av min dotters framträdande, vilket har gjort kvällen dubbelt njutbar.

Även i kväll kommer jag och titta på DN-Galan. Bolt springer ju, precis som förra året (mitten). Det vill jag inte heller missa.

Jag är glad att traditionen stannar inom familjen även i år. Och Reine - nu då barnbarnen börjar anlända, så är även tillväxten säkrad.

    Regnet på väg

Det regnar väldigt lite i centrala delarna av Vallentuna. I sommar ca. 1% av all tid (ungefär). Likväl så är det nog 99% chans att det ska komma just, när jag är ute och promenerar. Som nu i morse. Det regnade inte innan jag stack ut och inte när jag kom innanför entrédörren. Men väl under promenaden – ungefär 1½mm.

 Fick lite sällskap vid sjön

Sen kom regnet

Innan dess var det nästan en vecka sedan senaste regn. Då kom det bara en kortare skur på 2mm. Vart tror ni jag befann mig då?