Idag var vi på barndop, det var ett av mina ”bonusbarnbarn” som fick namnet Matilda. Det här är tårtan, som mamma Charlotta gjort.

    Här är Matilda med gudmor

    Storebror är en riktig buse. Här försöker han blåsa ut dopsljuset.

   Storesyster är yster och snäll, som storasystrar brukar vara.

Många barn finns det i familjen. Den är stor tack vare bonusbarn, "ex", nya konstellationer och nya barn.Mycket lek blev det.

   Mamma och Matilda.

      Visst nappar det.

   Det är fantastiskt roligt att fota barn, de är så naturliga.

  I går kväll hade vi det jobbigt på arbetet. Våra två ASIH-filialer samt vårdavdelningen hade en seriös 3-kamp, där avdelningen tyvärr avgick med segern. Själv tillhör jag ASIH, så jag/vi får slicka såren och komma igen nästa år.

Här följer några ögonblicksbilder fån tävlingen:

Här råder ingen behärskad fighting spirit. Man ger allt, både glädje...

...och sammanbiten ilska. 

Katarina, en av mina trevliga kollegor, koncentrarar sig noga. Vi arbetar natt tillsammans ganska ofta.

   Efteråt fick vi fylla på det låga blodsockret, tack och lov!

  Förra året köpte jag ett persikoträd, Frost hette sorten. Jag planterade det enligt alla konstens regler och vintertäckte det noga.

I våras, när snön hade smält hade mössen, i skydd av vintertäckningen, gnagt bort barken runt hela nedre delen av stammen. Det träd jag hoppades så mycket på, blev det inget alls med, det dog.

Nu har jag köpt ett nytt, samma sort; men jag har satt på gnagskydd och så har jag för säkerhets skuld byggt ett vindskydd åt nordväst av vidjekvistar. Nordväst är det hållet, som det oftast blåser kalla vindar på vintern.

Framifrån ser det ut så här

Så här ser det ut bakifrån

Nu återstår bara att hålla tummarna.

För några år sedan gjorde vi en liten "kärleksbänk" med utsikt åt öster, där vi har den fina solnedgången.

Vi gröpte ur slänten och pallade upp med stora mursten. Till bänken gjöt jag en skiva med armeringsjärn inuti, så att den håller för den värsta tungviktaren. Till ben tog jag gasbetongblock av smalaste sorten. Under la jag fina, rundslipade småsten.

Nu har en vitsippa hittat ut mellan stenarna. Den pryder sin plats, tycker jag, så den får väl vara kvar. Det är lättare att skapa med naturen än mot.

  Nu vill jag bara vara ute – gärna i trädgården.

Det finns flera än jag som njuter av trädgården

    Vitsipporna sjunger på sista versen, men än så länge är de den mest framträdande blomma

    Som alltid klara kvällar är solnedgången spektakulär

Vill härmed visa den lilla kalven, eftersom jag nu hade kameran med mig.

Här är det lilla livet med mamma...

... och det här torde vara den stolta pappan.

  Jag älskar mitt växthus. Det är byggt mot en ytterväg och en glasdörr leder direkt ut dit från köket/frukostrummet. När solen värmer upp växthuset öppnar jag dörren och värmen strömmar då in i huset. Underbart! Mitt växthus är mitt tempel, nåde den som förstör där.

Jag har redan sått i växthuset. Tomater, sallad och gurkor ska så småningom frodas här till glädje för den som får njuta av skörden. Ett blåregn kryper upp längs med husväggen och ett litet fikonträd ger sparsamt med goda fikon härinne. Två vinrankor skänker söta klasar, om än i liten skala än så länge; men den som har tålamod ska och få skörda i sinom tid.

Förra året lät jag en reva från mina jordgubbar slå rot i en blomkruka och nu, för någon vecka sedan, lät jag den komma in i växthuset i hopp om tidiga gubbar.

Min stackars avbitna gurk-bebis. Bredvid syns en annan som också höll på att stryka med.

Tyvärr följde en yngling av släktet mördarsnigel med i krukan mig ovetandes. Men den lilla mördaren avslöjade sin framfart genom att äta av mina små gurkplantor. Jag letade under plattorna och på alla övriga tänkbara ställen, men hittade den inte; mördarsniglar kommer mest fram då människorna sover. Men sen kom jag på en mordfrisk plan. Jag tog en skål med raka kanter, som jag grävde ner i jorden jäms med kanten. Sedan fyllde jag på med öl - god australiensisk lager, klass III, allt för att lura den lilla marodören i fällan.

Den lilla snigel till himlen for 

Och se, planen lyckades, snigeln drack sig till döds. Efter att ha släckt törsten med starka drycker, orkade det lilla fyllot inte kravla sig upp för de hala porslinskanterna. Av detta kan man dra slutsatsen att det är farligt att dricka i samband med intrång i växthus. Varning utfärdas härmed!

Den dog i alla fall en skonsam död, halvt medvetslös och berusat. Nu får mina odlingar fortsätta att växa i godan ro. Jag ska aldrig mera ta in krukväxter direkt från trädgården.

En liten gissningstävling nu:

Vad är fel på den här bilden?

... det som man vet kommer att hända då och då, men som man ändå försöker att undvika. Jag har för vana att ha kameran med mig så mycket det går, men ibland är det bara tyvärr ogörligt.

Jag var ute och red och det var årets första ridtur. Under vintern har det inte gått att rida i skogen, där jag brukar hålla till, snön har legat för tjock för att man ska kunna se var hästen sätter fötterna och av säkerhetsskäl har jag avstått. När man sitter barbacka på en hästrygg, så är det inte så lätt att ha en systemkamera med sig, än mindre lämpligt. Därför brydde jag mig inte om att ta med mig kameran ut till hästarna överhuvudet taget.

Ridturen gick bra och förutom lite träningsvärk, mår jag och hästen utmärkt. Men jag grämer mig över att kameran inte var med, eftersom jag fick uppleva ett av livet största underverk – en födsel – på vägen hem. Den första biten av vägen från hästarna går 1km genom skogen och förbi en hage där det går en massa kor. En av korna låg ner, vilket i sig inte är konstigt,de gör ofta så. Men i det här fallet såg kon så konstig ut i rumpan. Det var något som inte stämde. Jag saktade in bilen och såg att det var något som stack ut ur kon. När jag tittade närmare, säg jag att det var två små klövar.

Under de närmaste fem minuterna följde resten av kalven efter. En av de andra korna kom tillspringande, när den kalvande kon råmade i födslovånda. Hon stod oroligt och tittade på medan kompisen krystade, det såg precis ut som om hon var lite bekymrad och ville hjälpa till. Efter en liten stund kom första halvan av kalven ut. Då reste sig ko-mamman upp och kalven hängde nu och sprattlade i sin kniptång; man kunde se att den då och då försökte komma loss. I och med nästa krystvärk kom den till slut ut helt och plumsade i backen. I samma ögonblick snurrade den nyblivna mamman runt och började slicka det lilla livet. Under tiden stod den nyfikna kompisen helt nära och tittade på.

 Denna bild får illustrera händelsen

Själv stod jag på respektfullt avstånd och kände att livet är ju helt underbart och att det är en gåva att få vara med om ett så naturligt och ändå fantastiskt ögonblick. Hade jag kommit 5 minuter före eller efter, så hade jag inte fått uppleva just detta. Även om jag inte hade kameran beredd.