I dagarna kan man se denna bild i dagspressen. Sannerligen ser det märkligt ut.

Men jag fotade dessa redan för två veckor sedan i Visby. Det verkar dock som det är olika människor bakom burkan. Tror att de har någon ställning inuti kläderna. Eller är det någon som vet?

Säga vad man vill om vädret, många tycker förmodligen att det regnar för mycket. Men aldrig har min trädgård varit så prunkande. Jag antar att klimatet påminner om det som England har, så nu börjar trädgårdarna bli lika frodiga som där.

Mina gräsmattor, som vanligtvis alltid vid den här tiden är torra och gula, lyser nu grönt och är mjuka och fräscha att gå barfota på.

Förmodligen är det som att svära i kyrkan; men som trädgårdsmänniska, så kan jag inte låta bli att välkomna den globala uppvärmningen – i alla fall just nu.

Mitt korståg mot mördarsniglarna fortsätter oförtrutet. Jag har i alla fall alldeles egna jaktmarker med specifik jakträtt. Mitt jaktvapen är främst en sax; men vanliga gummistövlar går också bra. Huvudsaken är att vi bekämpar de små marodörerna. Tänk om alla som ser en ser en mördarsnigel, trampar ihjäl den, det är de facto ett alldeles utmärkt sätt att döda dem. Att plocka upp dem och lägga dem i frysen, tycker jag är rent ohygieniskt. Dessutom skulle jag antagligen glömma bort vad som fanns i paketet och en dag ta fram det för upptining i tron att det var någon köttbit, som man kan tillaga. Urk!

Att strö salt på dem är faktiskt ganska elakt, saltet gör att de sakta plågas till döds. Salt drar ur vätskan ur kroppen och därmed uttorkas de. Det måste vara hemskt plågsamt och är trots allt inte ett humant sätt att ta död på de små molluskarna. Tillkommer att naturen inte mår bra av att vi strör ut en massa salt här och där.

 Trodde väl aldrig att det skulle drabba mig. Inte för att jag är förmer än någon annan, snarare för att jag inte är lika duktig som andra. Men nu verkar det som om jag också på god väg att bli en ros-människa.

Jag mins för sådär en tjugo år sedan, jag hälsade på en arbetskompis som hade en rosenträdgård. Överallt fanns någon ros som blommade och doften var underbar och hon gjorde bland annat rosengéle av kronbladen.

Det började nog med en passiv handling. I den trädgården vi flyttade in i 2003, fanns en klätterros vig entrétrappan. Den blommade flitigt från början av juli ända in i november och den doftade underbart. Jag vet inte vad det var för sort, kan möjligen ha varit en New Down, eller kanske ändå inte. Spelar roll.? Den gick till salighetens ängar helt oväntat för 3-4 år sedan. För att ersätta den köpte jag en klematis. Man ska ju inte sätta en ros, där en annan dött med en gång, det kan finnas små elaka organismer i jorden då.

Sedan blev det en ros på något annat ställe. Och en till, och en till. Och sedan har det bara blivit fler och fler. Och det kommer mera.

Flammentanz

Peace

Min Flammentanz är ett undantag från regeln att alla rosen ska har en tydlig doft. Den kompletterar detta med att blomma helt överväldigande. Jag fick en Fairy av en granne, som växer i slänten och det fanns även en gul ros, som stod och höll på att kvävas i en marktäckande buskväxt, kan vara en Peace. Den flyttade jag till en mera passande plats. För säkerhets skuld köpte jag en till.

Flora Danica

Amable Amie

Louise Odier

Min kompis, Anna-Lena, köpte en Flora Danica till min trädgård jag fick en Amaible Amie och en Aprikola av Anki. Alla sådan små krukrosor, som man får ibland som välkomstpresent hamnar så småningom i trädgården, en del dör en del kommer igen. I mitt växthus står en sådan, tyvärr helt utan doft; men vacker och långvarigt blommande. En bekant, numera avliden, tipsade förra året om en Louise Odier, som jag införskaffade, den blommor överdådigt och lukter underbart. Jag har uppkallat den efter hon som tipsade om den, den heter Katalin numera.

New Dawn

Rosa Mundi

Förra året köpte jag en ny New Down till altanen. Den klättrar på räcket tillsammans med en storblommig, lila Klematis. Vacker och väldoftande. I Botaniska Trädgården, Botan kallad, på Gotland såg jag en fin ros, en polkagrisros, eller Rosa Mundi, som den egentligen heter. Sååå söt!

Lykkefund

För två år sedan byggde min vän, Kjell, efter min idé en rosenbåge att välkomna besökare med, den sitter över grinden. Där satte jag två Lykkefund, en honungsros. Små ljusgula och väldoftande.

Nu funderar jag på att bygga en pergola mot grannen i norr och köpa vita och röda klätterrosor att pryda den med. Ska bara fundera ut vilka sorter jag ska ta – och så bygga pergolan förstås.

Är jag en riktig rosmänniska snart?

Två sommartjejer

Saga utan tänder fram och Oldmolly med tänder (än så länge).

Nu börja alla rosor blomma – bland alla andra av de finaste blommorna.

Finns det nåt som kan tävla med pioner, när det gäller formfulländighet och doft?

Det ska då möjligen vara två pioner.

För en tid sedan hittade jag en övergiven cykel, när jag var ute med hunden. I ett litet skogsområde mitt i samhället, där bara hundägare och möjligen den som genar till Roslagsbanan går, låg den i det långa gräset, olåst och med en trasig bakskärm. När jag hade gått min runda med voffsingen, passerade jag den åter på vägen hem. Jag tog då med den hem och ställde den på garagenerfarten hemma, där den fick stå tills jag hade tid att lämna den till polisen, tänkte jag.

I måndags ringde jag till polisens lokalkontor och frågade, om jag var tvungen att lämna ner den till dem. Kanske kunde de bara ta ramnummer och så kunde en eventuell ägare hämta den hos mig. Men nej, de ville att jag kom ner med den. Jag tyckte faktiskt, att det var lite besvärligt att passa deras öppettider och dessutom gå ner med cykeln och sedan gå hem igen; men nåväl, jag fick väl masa mig dit.

Jag tillhör den sortens människor som ofta hittar saker, förra året hittade jag bl.a en kamera som jag lämnade till polisen och se – den rätta ägaren fick tillbaka kameran och flera års sparade familjehändelser. Sånt känns bra – att man kan hjälpa någon, så han/hon blir glad.

Alltså tog jag cykeln och gick den kilometerlånga turen till lokalpolisen. Tänkte kanske inte att de skulle berömma mig och rulla ut röda mattan; men att de nästan skulle skälla ut mig, var jag helt oförberedd på. Mannen som tog emot cykeln menade att jag inte skulle ta hand om cyklar som låg slängde, det kunde vara någon som hade ställd den där och senare skulle hämta upp den. Vem ställer ifrån sig sin cykel utan att låsa den? Tänkte även i mitt stilla sinne, att den som kunna tänkas frivilligt uppehålla sig dolt i den lilla skogsgläntan med sly, högt gräs, fästingar och massor av mygg, i så fall måste ha varit en riktigt självplågare.

Nästa gång jag hittar en övergiven cykel, ska jag noga överväga om det är värt en utskällning, för att göra någon annan glad.

Konstigt så allting gror igen när man är borta några dagar

och ogräset växer

Har varit en dryg vecka på Gotland. Har skrapat och målat fönsterbågar. Mycket terapeutiskt faktiskt. Och fint blev det. Boden närmast är min - före målning av fönstren.

Ett av mina husdjur. Hon är lite blyg...

... men så här ser hon ut utan förhänge.

Men det fanns även tid för kontemplation - att bara få leva. Att läsa böcker och gå långa promenader.

Att titta på fåglar, blommor och vackra vyer.

Skönheten sitter i betraktarens öga, sägs det; men man behöver inte ta i särskilt mycket för att hitta skönheten här på Gotland.

Att bara andas och låta själen få ro.