När man arbetar med svårt sjuka patienter i livets slutskede (mer eller mindre), ofta med cancerdiagnoser, blir man nog väldigt avkännande vad gäller den egna kroppen. På gränsen till hypokondrisk, är jag rädd.

När lilla gubben och jag tog en gemensam morgonpromenad, vilket vi ofta gör på helgerna, fick jag ont i magen. Det började som en liten känsla av väderspänningar, men när vi närmade oss hemmet, hade smärtan ökat till att hindra mig från att gå ledigt och avslappnat. Under hela tiden vi tittade på Vasaloppet låg jag på soffan och försökte hitta en ställning, där mag-ontet kändes som minst. Högersidigt sidoläge eller på mage med uppdragna ben, som en groda, funkade bäst. Var på toa, åt lite mat, tog en Ipren och gjorde allt det där som man vanligtvis gör för att avhjälpa slikt elände, men inget flyttade ”ontet” från sitt läge i epigastriet (gropen strax under bröstbenet).

Efter målgång i Vasaloppet gick jag och la mig, behövde sova efter en jobbnatt. När jag vaknade satt smärtan envist kvar. Det var då mina mörka tankar började. Cancer i magsäcken, tarmen eller varför inte bukspottkörtelcancer, det har blivit mycket sånt nu, sista tiden – då är det säkert kört! En alternativdiagnos kunde möjligen vara magkatar?. Men nej, det lät för enkelt och det har jag aldrig haft något besvär med tidigare. Nä, det var nog cancer. Jag hörde The Doors låt ”This is the end” spela i mitt bakhuvud, när jag till slut reste mig för att gå ut med hunden, som stod med bakbenen i kors.

Då försvann all smärta som genom ett trollslag! Var kom den ifrån och var tog den vägen? Ingen som vet, ingen som vet.

Så nu får jag en liten frist. Jag klarar mig ännu ett tag. Men det är nog bara en tidsfråga.

Bilderna är från långpromenaden, då dimman vackert dämpade alla synintryck.

...nu fungerar min dator igen! 

Ibland är det faktiskt skönt när datorn pajar, så man får en liten time out. Men inte denna gång. Jag är ju redaktör för en liten tidning och har en deadline. Fungerar som en blåslampa i baken. Presstopp närmar sig utan hänsyn till mina datorbekymmer. Som tur är, är det sista tidningen, som jag har ansvar för – jag har sagt upp mig, som redaktör.

Man ska ju sluta på topp, sägs det, så det är vad jag har bestämt. Jag vill inte att någon ska säga att jag har blivit sämre och träder därför tillbaka frivilligt. Snacka om prestationsångest!

Sen ska det de facto bli skönt att inte känna pressen. Bara skriva, när jag har lust. Låter det inte härligt?

  ...kan man sjunga på samma melodi.

Tja, det där med vinter har jag splittrade känslor inför. Just nu har vi minus 19 här, och jag har det förmodligen inte värst. Längre uppåt Roslagen, Svanberga t.ex., brukar det vara mycket kallare. Och bil-eländet vägrar att starta. Den står utanför grinden ungefär 10 meter från brevlådan, vilket medför att vi inte har fått någon morgontidning, eftersom tidningsbudet tar alla chanser att INTE ge oss någon DN. Må hin håle hemsöka honom!

Men jag måste erkänna att jag tycker det är vackert.

Var i Nynäshamn i dagarna. Gick längs havet och njöt av utsikten. Om man nu MÅSTE förlika sig med vintern, så kan man ju framhålla att det faktiskt är lätt att få fina bilder.

Utsikten från dotterns farstutrappa, just då var det  -24. Kan man bo vackrare?

Solen kämpade med frostdiset.

Gotlandsbåten på väg ut.

Tallriksisen ser ut som en vacker mosaik

Stenarna, som ser så vackra och mjuka ut, var under snön helt glaserade med blankis. Det var förenad med livsfara att ge sig ner på dem. Riskan att ramla i det iskalla vatten var överhängande.

Jag kämpar väl på ett tag till.

Mitt j... antivirusprogram  från h...  har lagt av, fast jag nyligen betalade för 2 år. Jag får det inte att fungera och supporten är bara på engelska. Jag blir så * < # ¨^! +&¤ förbannad. Fräs!

Och dessutom har lilla valpen ätit upp mina nya tofflor – det är andra gången – och inte får jag visa att jag är arg, för jag har väl bara mig själv att skylla. Var snäll att inte prata med mig, då tror jag att jag exploderar.

 Nu ska jag gå ut och gå av mig ilskan, det brukar hjälpa.

  Jag älskar att vara först i nysnö. Att gå där ingen gått förr. Det ger en fantastisk känsla av att vara FÖRST. Man lämnar spår som alla kan se och ingen annan kan ju därefter vara först. Heja mig!

Sen är det ju alltid kul att se vem som varit där före? Djur eller människa? Vad har människorna för sulor? Vilket djur har gått här? Räv eller hund? Här i Roslagen får vi tillägga: Varg eller hund? Eller kanske lodjur. Rådjur eller vildsvin? Och vart gick alla sedan?

De senaste dagarna ger många tillfällen att läsa spår.

Har du kollat dina spår?

 Mitt bidrag och min tolkning av ett lite (= less) mera (= more) kryptiskt temat: Less is more

Stringtrosor – minimala, men många anser dem mycket sexiga (fast jag har aldrig lärt mig att stå ut med ett snöre mellan skinkorna).

En skitig sked – lite smutsig, likväl väcker den mycket avsky, ingen vill använda den.

Liten hund gör stor hög – lite skit väcker stor ilska hos många.

Emelie (Bild Moa Hjort)

Nyligen fick jag en av de finaste komplimanger jag någonsin fått, tror jag. Mitt äldsta barnbarn, Emelie, som är på väg in i tonårens omstörtande tid, sa till sin mamma (min dotter):

”När jag blir stor, vill jag bli som mommo – göra något vettigt av mitt liv”.

Kan man få finare betyg?

(Älskar dig, Emelie!)

 Det röda krysset visar att här går en led för snöskoter

Har varit i Norrland, ifall ni undrar. Försökte mig på att åka skidor vilket resulterade i att jag ramlade massor av gånger.

 Men spelar roll... kul var det! Att var ute i naturen och ta ut sig var jätteskönt.

Mums! Kalorijägare därimot må bäva.

En dag var vi inne på ett kondis, som hade kakbuffé - 60:- för att äta så mycket man orkade. Jag som är en fanatisk kakslukare tycker att flera konditori borde ta efter detta trevliga initiativ.